av Gösta Dahlqvist

I ett par äldre nummer av TÅG beskrev lokförare Sune Herbst loktjänsten i Vännäs under ånglokstiden, bl a under vintern 1939–1940. Gösta Dahlqvist delar här med sig av sina erfarenheter under dagens tjänstgöring på moderna ellok och berättar om ett arbetspass där det var nog så knepigt att ta sig fram.

Jag har tur 102–112 Vännäs–Ånge–Vännäs i natt. Det är min tunga jobbarhelg vilket betyder att jag från fredag kväll till tisdag kväll nästan bara är hemma och byter matlåda. Nu är det lördag eftermiddag och jag har "Fisken" ner till Ånge.
Tåg 4003 heter egentligen ARE – Artic Rail Express. Det får officiellt inte kallas något annat, men det blir bara så ändå bland personalen. Tåget som kallas "Timret" är timmertåget från Storuman eller Lycksele och "Skövde" är linerpendeln Holmsund–Skövde. "Järnet" respektive "Tomjärnet" är en av tre eller fyra dagliga stålpendlar Luleå–Borlänge och tillbaka. "Kopparn" och "Tomkopparn" är tågen mellan Skelleftehamn och Helsingborg och så vidare.
Nåväl, det är skapligt kallt idag och dom har lovat ännu kallare till natten så jag ringer tågexpeditionen för att kolla tågläget. Det gick en lavin i veckan i Björnfjell på norska sidan av Malmbanan så det har varit förseningar. Tågklarerare Peter meddelar en kvart försening i Bastuträsk. Det blir en kvart i Vännäs också, för det är ganska snävt med gångtiden. Jag får dessutom reda på att jag ska ha en passåkare till Ånge. Det blir så ibland när det är inställda tåg.
Vagnssynaren Tord kommer ut med en lång lista som kommit på faxen och där det står vilka vagnar som ska kollas särskilt. Eftersom tåget innehåller färskvaror i kyl- och fryscontainrar så måste kylaggregaten kollas och temperaturerna avläsas och faxas tillbaka; allt detta tar en stund.

Långt, tungt och segt
Så kommer 4003 inrullande och lokföraren Christine från Boden lämnar av och meddelar att tåget är långt, tungt och segt men har bra bromsar, att hon missat en hög renar i Lidlund samt att loket har tunna hjulringar, så det är lite slirigt. Samtidigt kommer passåkaren Ragnvald med den nya uniformen på sig. Vissa kommentarer angående den nya uniformens finurlighet utbyts. Det allmänna omdömet är att de flesta saknar en riktig tröja som går upp i halsen samt sörjer skinnvästen som bytts mot en i tyg. Kommentaren Rails Angels lämnas utan avseende.
Jag klättrar upp på loket – Rc4 1154 – och gör mig klar, plockar fram tidtabell och så. Jag passar även på att göra ett täthetsprov eftersom det ju är lite kallt idag. Det innebär att bromshandtaget läggs i mittläge och sen får ledningstrycket inte sjunka under ett visst värde beroende på utetemperaturen. 20 kPa blir värdet idag – helt perfekt. Om det blir mer än 60–70 kPa kan det vara anledning att kolla extra.
Det var ett rejält tåg idag: 539 meter och 961 ton, så det känns när vi drar igång. Vi blev 25 minuter sena från Vännäs efter ett tågmöte som sinkade oss ytterligare, men också vagnsyningen tog sin tid eftersom det tar en stund att gå över en kilometer och ideligen klättra upp på vagnar och läsa av instrument.
Vi passerar Degermyr en mil söder Vännäs. Slaghjuldetektorn vid Svartlund mellan Degermyr och Hörnsjö avlyssnas; inte en tillstymmelse till klapper från hjulplattor. Numera finns det med jämna mellanrum efter linjen placerade hjulplatte-, varmgångs- och tjuvbromsdetektorer som är verkligen nyttiga och säkert har räddat oss från en massa kostnader i form av urspårningar och förseningar. Numera växlas den skadade vagnen bara undan istället för att som förr kanske orsaka en urspårning där en massa vagnar måste bärgas med kranar och annat.

Skymningen faller
En nybyggd sträcka mellan Hönsjö och Högbränna – delvis i tunnel – passeras och vi åker genom Tallbergstunneln som invigdes under SJ:s jubileumsdagar 1981 innan vi är nere på Öreälvsbron. Det går i 100 km/h när vi börjar stigningen upp mot den två kilometer långa Glödbergstunneln, och vi har i ett nafs passerat sträckan, istället för att behöva följa den besvärliga, krokiga och backiga passage som tidigare gick genom Nyåker. Det skymmer och det rodnar i solnedgången.
– Det blir kallt i natt, säger Ragnvald, och det märks för snart får vi dra på mera värme i hytten.
Det är dags att äta lite mat och sen blir det kaffe på maten. Han kan koka kaffe den där Ragnvald.
Vi rullar på och passerar Mellansel, en gång en livfull station med massor med folk. Idag är det en ödslig plats där lokförarna till och med själva växlar tågen numera.
Hundra knyck över bangården men det behövs alltihop för det är rimfrost på rälsen. Rimfrost är något som alltid dyker upp vid temperaturomslag. Så börjar den sex kilometer långa Anundsjöbacken, därefter en liten platå och sedan nästan två kilometer med mera uppför genom Anundsjö bangård, till sist så ytterligare uppför 2–3 km – krokigt, krokigt. Allt är 16 promille.
Vi drar in tåget i Anundsjö med 40 km/h – slir, slir. Konstigt nog har vi trots detta kört in 10 minuter av förseningen.
Kälvattnet, Skorped, Holmån går utan problem men det är väldigt mycket älgspår. Grönåsen är halvvägs till Ånge och sedan bär det utför mot Forsmo och därefter närmar vi oss Långsele.
Det känns mycket kallare nu. I Bispgården möter vi ett "Tomjärn" som var väldigt långt för dom har ibland trafikvagnar också på helgerna. Det var nästan så att det inte rymdes innanför signalerna.

Bromsningen ett lotteri
Vi passerar Dockmyr som är den högsta punkten på banan, nu börjar det vara svårt att få luften att räcka till och lampan "huvudbehållare lågt tryck" lyser efter losstötarna. Att bromsa blir lite lotteri, inte för att det inte går att få stopp på tåget utan att få loss bromsen.
I Grötingen blir det stopp i infarten och vi får vänta en stund så blir det kör 40 in på sidan och vi möter Mikael med 45800, ett containertåg. Det visade sig sedan att dom fick problem med tjuvbroms och tvingades sätta vagnar med slag i hjul i Långsele. Dom hade också helt plötsligt fått stoppsignal i Grötingen. Det tågmötet blev inget skolexempel på hur det ska gå till.
Vi rullar vidare och i Bräcke får vi förklaringen till att det går så tungt: det är 31 grader kallt!
I infarten till Ånge tar jag ett hack på bromsen och trycket sjönk 120 kPa. Losstöt och vi stannar med ett sug i backen ovanför Ånge. Vi får ta och fixa fram lite Kemetyl, sprit för luftledningar, i Ånge. Vi blir i allt 45 minuter sena och så kommer den avbytande föraren knallandes över bangården.
Nu ska det bli skönt att lägga sig på kudden några timmar. Ragnvald ska ta norrgående "Fisken" vid tvåtiden på natten och mitt tåg ska komma strax efter fyra. Lite nyheter på TV, sen går jag och plockar ut körorder på datorn. Vi har nu körorder som ska plockas ut till varje tåg, det blir några papper varje gång. Natt mot söndag är datorn stängd för service så man måste ta ut ordern i förväg. Klockan fyra ringer väckarn och jag klär på mig och går ner till dagrummet för att kolla tågläget. Tåget finns inte på dataskärmen så jag ringer tågexpeditionen.
– Dom står i Ljusdal med en skuren lagerbox, ring klockan sex så får vi se.
Jaha, där sparade en varmgångsdetektor in en urspårning igen.
Klockan sex ringer väckarn för andra gången och jag klär på mig och är klar att gå, när det knackar på dörren. Det är Gävlebon som kom med 5806, mitt tåg.
– Går bra men behöver mycket luft, säger han.
Det är –26 i Ånge när jag sticker ut näsan genom dörren, burr burr. Uppe på loket, Rc4 1160, ser jag på vagnuppgiften: 610 meter tåg, 871 ton. Bäst att göra ett extra täthetsprov så jag lägger bromshandtaget i mittläge; efter en halv minut har det sjunkit 3 hekto eller 30 kPa som det ska heta och sen: vhoosch! Tomt.
Det blir ett självlossningsprov som går till så att bromsen läggs i nödbromsläge, sen går man ut och kollar om det har lossat någon broms, då stängs bromsen av på den vagnen och då brukar det bli bättre. Jag gick hela tåget, men ingenting hade lossat så jag går ner i växlarkuren och hämtar en liter Kemetyl. I kuren ligger en växlare och vilar och han lovar att komma och hjälpa till när han dragit på sig skorna.
Jag går tillbaka till loket – kylan biter i kinderna. När jag klättrar ombord så lägger jag bromsen i loss, samtidigt som jag ger kompressorn en liten slurk. Den har inte tidigare orkat över 8 kilo men nu blir det genast bättre, den orkar till och med stå still en par minuter.
Så kommer växlarn ombord och talar om att han stängt en vagn som läckte i styrventilen. Dom är luriga dom där styrventilerna för det hörs knappt att det läcker men det går åt mycket luft. Kompressorn får sig en slurk till för säkerhets skull, sen blir det avgång. Det är bäst att ta det försiktigt idag och hellre köra 70–80 och slippa bromsa än att sätta fast sig någonstans.
Bräcke passeras i minus 33 grader; hurvans hurvans.

Smygande över krönen
Det här går ju bra, försiktigt smygande över backkrönen och sedan rulla i utförsbackarna. Upp mot Kälarne blir det kallt i hytten, bergis en automatsäkring som har löst ut.
Jag får hitta på någonstans att stanna där det går lätt att ta igång. Vid Vackernäset en bit ovanför Kälarne är det ett backkrön som sen bär iväg mot Roback, där stannar jag. Ett hack på bromsen – tjong där satt man.
Jaha kul, nu kommer jag aldrig härifrån. Återställer mikrobrytaren till värmen och sedan trycker jag upp bromsen till 550 kPa och provar att backa ett par meter, sen fram och sen back igen. Jo, det verkar loss. Vitsen med detta är att det alltid finns lite spel i bromsrörelsen under vagnarna och när man då byter färdriktning så brukar det lossna.
Färden går vidare och jag sitter och räknar ut var jag måste bromsa. I Ragunda är det ofrånkomligt och jag tar ett hack men lyckas slå loss så jag rullar genom Ragunda med 40 km/h – perfekt – det bör stämma med 85 nere på bron över Indalsälven vid Döda fallet och det gör det också.
Fjärren ringer upp ståltåget som står i Bispgården och meddelar att det blir möte två tåg: Jaha, jag har alltså ett tåg till strax efter mig. Det visar sig vara Skövdependeln 9282. Jag rullar vidare. Solen lyser och det börjar kännas lite bättre. Jag slevar i mig lite fil och kokar te och äter smörgåsar, mysigt mysigt. Jag ringer upp Långsele och ber dom lyssna efter eventuella slag men ingen svarar.
Rullar över Faxälven strax norr om Långsele där dom bygger en ny bro istället för den gamla trånga Forsmobron. Solen lyser och det är en strålande vinterdag. Det är så vackert ute att det är en ren fröjd att sitta och köra. Skuggan av tåget på bron med den vackra Ångermanälven i bakgrunden – oj oj. Detta är få förunnat.

Perfekt skidföre
Nu börjar stigningen upp mot Selsjön, krokigt och backigt i 75 km/h. Inga problem att dra men det är rimfrost på rälsen, bitvis alldeles grått, något som tyder på att det håller på att bli varmare ute. Det går bara 40 km/h när jag kommer in i Backsjön. Fortfarande går all värme i hytten för fullt och det är inte ofta det händer. Telefonen ringer, det är Tord på växlingen i Vännäs som undrar var jag är. Jag meddelar två timmar och en kvart sen.
– Hur kallt är det i Vännäs? undrar jag.
– Åtta grader, perfekt skidföre, säger han. Jag ska ta en sväng på matrasten.
Efter toppen på Stormyren rullar det utför mot Skorped i tre mil. Minsann det är inte dags att dra av värmen.
Efter Skorped uppför och sen utför igen mot Uvsjön där den en gång legendariske lokföraren Greim i Vännäs berättade: "Ni förstår pojkar, jag kom med mitt B-lok över järnvägsbanken över Uvsjön och det blåste fruktansvärt. Plötsligt blåser det upp en stor gädda och lägger sig tvärs över spåret. Jag kunde inte stanna utan kör över gäddan. Sen när jag backade tillbaka för att se hur det gått så finner jag ett kolossalt stort gäddhuvud, en mittbit som är exakt 1435 millimeter och sedan en väldig stjärt. Det pojkar, är den största gädda jag sett." Greim var en berättare och storljugare av stora mått.
Kälvattnet, konstigt nog är det alltid halkigt över bangården, det har nog något med sjön att göra. På väg mot Anundsjö kommer jag att tänka på att denna sträcka är min farfars enda bidrag till järnvägen. Det hade under byggandet av stambanan genom övre Norrland blivit dispyt mellan ledningen för bygget och rallarna. Min farfar, som var handelsman och följde med rallarna norrut, ombads medla i frågan och räkna ut hur mycket schaktning som måste utföras. Han presenterade sina siffror för rallarbasen, den senare berömde Axel Granholm, som på stående fot erbjöd min farfar att bli schaktmästare. Han avböjde dock. Istället hamnade farfar i Vännäs och öppnade diversehandel tvärs över gatan vid lokstallet.
Utför mot Anundsjö och sedan mera utför mot Mellansel. 100 km/h över bangården, nyfixat och fint med ny bro. Gottne och sedan uppför Lomliden mot Björnsjö.

En älg i Mattarbodum
Det går fint det här. Efter Björna mera uppför, krokigt i 70 km/h, man passerar älgtornet som någon byggt på taket till en gammal VW typ 3:a. Vid banvaktstugan och blocksignalen vid Mattarbodum står en älg. En kort tutning och han försvinner in i risbuskarna.
Efter Långviksmon och Långvattnet kör man uppför "Barnmorskeberget" som kallas så för att det en gång bodde en banvakt där vars hustru var barnmorska. Ångloken stannade ofta och plockade upp henne för vidare transport till tjänsteförrättning ute i bygden.
Trehörningsjö, Norrfors, uppför backen. Vid 100-tavlan står det fyra renar – här? Dom klev åt sidan. Det handlar dock inte om dom kommer att bli påkörda, utan när. Nåja, korparna ska ju också ha mat. Ett par veckor senare strök dom med, och resterna lockade till sig en örn också.
Slaghjulsdetektorn norr om Norrfors kollas – inte ett klapper – perfekt.
Brattsbacka och sedan Glödbergstunneln. Dom har inte lyckats få det helt tätt överallt i den nya tunneln utan det rinner vatten som bildar isformationer. Det är belyst i hela tunneln så det är som ett skådespel.
Ner mot Öreälven – stationsförkortning Öä – och den nya bron. Till vänster den gamla från 1917 som på senare tid blivit kaffereklam. Man ser också tydligt alla sprickor och tänker med bävan på alla de tusentals tunga godståg som skramlat över bron. Nu lär bron vara armerad med räls så det ska väl ändå mycket till innan den faller ihop.
Strax efter Öreälvsbron går järnvägen rakt söderut med någon grad tillgodo, när man är på norrgång. Det är krokigt.
Nu är det bara transportsträcka kvar, man kan börja att stoppa ihop grejorna. Ute skiner solen, det är härligt väder. Jag inser att jag kört från Ånge och bara bromsat elva gånger, det är klart färre gånger än vanligt.
Jag rullar in i Vännäs på spår 4, två timmar och femton minuter sen. Längst uppe i norr väntar Göran och Lars på att sätta till en T44 som planmässigt ska till Holmsund. Vi hjälps åt med växlingen. Alla vet vad dom ska göra så det går i ett nafs.
På spår 3 rullar Skövdependeln in söderifrån. Det är Anders som kör.
– Jag hann upp dej i Degermyr, säger han.
Vi lämnar våra tåg till Göran och Lars, och jag och Anders går ner till stationen. Det är dags att bege sig hemåt och vila, för i kväll blir det 901 söderut till Långsele och sedan 902 hem igen på morgonkulan.